Koncentrationsläger

Långt innan andra världskriget startade 1939 hade nazisterna börjat bygga koncentrationsläger. Det fanns i ett tidigt skede planer på att deportera människor till sådana läger. Från början skickades politiska motståndare till lägren. Det var speciellt socialdemokrater och kommunister som kom fram i början av 1933, men även homosexuella och funktionshandikappade. Lägren byggdes från början i syfte att koncentrera människor som inte passade i det nya nazistiska samhället. 

Det fanns inga planer på systematiskt mörda dessa människor. När getton började bli överfyllda av judar började nazisterna även skicka judar till koncentrationsläger. Det mest effektiva sättet att så snabbt som möjligt transportera judarna till läger var med tåg. Vagnarna packades fulla med judar, både män, kvinnor och barn. Det var så många judar i en vagn att alla var tvungna att stå upp hela vägen. Man fick inget att äta eller dricka på vägen. Många äldre judar klarade inte sig och dog i vagnen på grund av torka eller brist på mat.

Med tiden fylldes lägren på och de började bli fulla. Man byggde fler och fler koncentrationsläger men alla fick inte plats. För att frigöra utrymme i lägren började nazisterna att på olika sätt döda fångarna. Många sköts till döds, andra gasades ihjäl och några dog av vattenbrist eller brist på mat i lägret. Liken staplades på högar innan man valde att kremera liken. Innan man kremerade de döda liken tog man alla ringar och öronhängen - dessa var värdefulla och kunde ju användas i den tyska krigsindustrin. 

Judarna fick sova i våningssängar. Oftast fick man samsas fyra personer på en säng. Man brukade därför sova i skift. Matransonen man fick för dagen bestod ofta av någon enkel soppa med en liten brödbit. Det skulle räcka för hela dagen vilket gjorde att fångarna snabbt tappade vikt och ork. På dagarna tvingades man utföra hårt arbete.